Behövs alkohol verkligen för att man skall kunna slappna av? Eller sitter felet i själva verket någon annanstans, kanske i attityden och i spärrarna man själv upprättar och vägrar släppa på? Jag har mött många som påstår och skämtar om att anledningen till att svenskar ofta dricker för att kunna slappna av, beror just på att vi lever i ett så stelt samhälle, som inte tillåter naturliga galenskaper och utsvävningar, om man inte är alkoholpåverkad. Kan det stämma?
Eller kanske beror det helt enkelt bara på personlighet och förmåga till att våga utan sprit? Kanske finns det mentala spärrar som människor egentligen inte behöver, men tror att man måste hålla uppe av olika anledningar? Jag tror det... för jag vågar utan sprit. Jag övervinner hellre blyghet, osäkerhet, formella spärrar och dylikt permanent... än häller i mig någonting för att våga göra sådant jag vill göra. Jag vill inte behöva hälla i mig någonting, gång på gång, för att våga. Jag vill vara säker på att modet och förmågan att släppa loss alltid finns inom mig, utan att jag behöver dricka. Jag vill ha förmågan att närsomhelst kunna bete mig på det sätt jag känner för, hur utflippat det än är. Jag vill ha förmågan att fånga upp alla galna idéer och tankar, som många andra oftast omedvetet dränker inom sig. Jag vill leva med vetskapen att jag vet precis vilka knappar inom mig jag ska trycka på, för att släppa spärrarna och slappna av, helt själv. Jag vill kunna våga, utan sprit.
I klarspråk: Sprit skall inte vara min väg till modet och förmågan att slappna av. Det kanske är en enklare väg, kortsiktigt sett, att gå. Men jag går hellre den långa svårare vägen och lär mig under resans gång. Jag är hellre stark i mig själv, än stark i berusningen.
Detta är en anledning till att jag valt att vara nykterist. Jag kommer att ta upp fler anledningar senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar